Hjärtan som klappar för Toyota Supra

Bertil och Inger Thörncrantz i skånska Veberöd njuter inte bara av nya Toyota GR Supra, de har även en klassiker i nyskick.

I änden av en prydlig villagata öppnar Bertil Thörncrantz sin ena garageport. En silverfärgad kaross med stark särprägel gnistrar till när solljuset slår in. Det går inte att ta miste på nya Toyota GR Supra med de karaktäristiska, breda höfterna och den kavata spoilern på bakluckan.

Så tar Bertil några steg till vänster och öppnar nästa garageport. Där står ytterligare en silverfärgad sportvagn, men av annorlunda snitt. Större bakljus, en kaross med rätare vinklar och en diskret spoiler som avslutning på den slanka helheten.

Det första som slår betraktaren är att båda bilarna förefaller lika välbehållna, trots att det skiljer nästan 30 år mellan dem. Den högra bilen är alldeles ny och det är uppenbart att den vänstra bilen har vårdats minutiöst och kärleksfullt. Ändå har den sannerligen inte bara slumrat i garagemörkret.

– Jag ligger aldrig nära bilen framför, säger Bertil Thörncrantz. Jag vill inte ha stenskott på mina bilar.

Vi befinner oss i hjärtat av Skåne, närmare bestämt i det lilla samhället Veberöd. Den här sommardagen 2020 tittar solen fram mellan molnen och Bertil Thörncrantz backar ut de båda bilarna. Man måste inte vara särskilt bilintresserad för att själsligen varva upp inför denna syn.

Om man ändå råkar vara mer än genomsnittligt bilintresserad närmar sig den inre varvräknaren snabbt rödmarkeringen – mycket läckrare än så här blir det inte.

Den ena bilen är som sagt nya GR Supra årsmodell 2019, den senaste inkarnationen av Toyotas numera klassiska bakhjulsdrivna, sexcylindriga sportvagn. Den andra är en Supra 3.0i Turbo från 1989. Med tanke på att en nästan ny Corolla Touring Sports 2.0 Hybrid, även den från 2019, kördes åt sidan för att bereda plats på garageuppfarten anar man ett hushåll som fastnat för Toyota.

– Det var faktiskt Inger som fick in oss på det här spåret, säger Bertil Thörncrantz och kramar om sin hustru.

Någon gång i mitten av 1980-talet kom nämligen Inger Thörncrantz hem och berättade att hon sett en läcker bil i trafiken. Märke och modell hade hon inte hunnit uppfatta, så tillsammans med Bertil började hon åka runt till lokala bilhandlare för att försöka spåra sitt fynd.

Sedan hampade det sig att i en rondell kom en alldeles ny Toyota Celica farande.

– Där är bilen som jag såg, ropade Inger.

Gåtan hade fått sin lösning. Sedan kom nästa utmaning: att övertyga Bertil.

– Min inställning var att Toyotas bilar rostade mycket och det var inte ett bilmärke jag hade några känslor för, berättar Bertil när vi slagit oss ned i soffan hemma hos paret. Men samtidigt var jag less på den bil av ett annat fabrikat som vi då hade. Det var ständiga problem och reparationer, trots att den var nästan ny.

Omkörning på Autobahn …

Så kom det sig att en ny Toyota Celica av 1983 års modell hamnade i parets ägo, och strax därpå även en lätt begagnad Starlet som vardagsbil. Denna Celica blev startskottet för en livslång entusiasm för bilmärket, så pass att ingen annan biltillverkare sedan dess har fått komma över tröskeln hos makarna Thörncrantz.

Däremot har aptiten på att byta ”internt” lett till trivsamma uppgraderingar då och då. Det började redan något år efter att Celica tagit plats i garaget.

Bertil och Inger gillar att resa och gör det gärna med bil. Under en av många etapper längs tyska Autobahn blev paret omkörda av en bil som liknade deras egen Celica, men som ändå skilde sig på vissa punkter. Inte minst verkade den ha mer sprutt under motorhuven – den visslade förbi och försvann. Bertil hann i alla fall notera att den var svenskregistrerad.

– Jag såg även att den hade längre nos än vår Celica, säger Bertil. När vi kom hem besökte jag Toyota i Malmö och frågade vad det kunde ha varit som kört om oss i Tyskland. Det är en sådan där, sade säljaren och pekade på en bil längre in i hallen.

Det var en frestelse som var svår motstå och strax byttes den fyrcylindriga Celican in mot en ny Celica Supra av 1986 års modell. Med 2,8-liters sexcylindrig radmotor på 140 hästkrafter var det ett rejält lyft jämfört med de 105 hästkrafter som tvålitersmotorn i Celica gav.

I grunden var det alltså samma bil, men med förlängd front för att ge plats åt den större motorn, breddade skärmar, bredare hjul samt en kaxig vinge på bakluckans ovankant.

– Vingen var svart, men jag bad att få den lackerad i samma silverkulör som resten av karossen, säger Bertil.

Det här var en bil som Bertil och Inger verkligen gillade och det fanns nog inga planer på att byta i brådrasket. Men historien ville annorlunda. En bild i en biltidning väckte nyfikenhet och lystnad. Bilden föreställde en ny version av Toyota Supra med avlyft taksektion över sittbrunnen.

Bertil kontaktade Stig Tossman vid Toyota Center i Malmö, som vid tillfället inte hade någon information om bilen på bilden. Denna nya generation Supra hade nyligen lanserats på den japanska marknaden och några planer på import till Sverige fanns inte.

Till skillnad mot tidigare Celica Supra hette den nya modellen bara Supra och den hade inte längre grundkonstruktionen gemensam med Celica.

Den sistnämnda hade övergått till framhjulsdrift (och sedermera även fyrhjulsdrift) inför årsmodell 1985, medan Supra – som den vassa grand tourer den alltid varit – självklart fick behålla bakhjulsdriften.

Inga planer på import till Sverige

Nu vidtog en trägen övertalningskampanj från Veberöd. Bertil Thörncrantz hade bestämt sig för att han ville ha nya Supra, men generalagenten kunde av naturliga skäl inte ge några positiva besked.

Dåtidens krav på bland annat bromsar och avgasrening gjorde att många biltillverkares modeller, främst sådana med starkare motorer och tillverkade i mindre serier, aldrig nådde vårt land. Men ännu en gång skulle en syn i trafiken få betydelse för Bertils och Ingers fordonsflotta.

– Under en resa till Stockholm såg jag en finskregistrerad, ny Supra och någon vecka senare blev jag omkörd av en danskregistrerad hemma i Skåne, säger Bertil.

Dessa upplevelser eldade på hans iver och Bertil åkte till Toyotahandlaren i Köpenhamn, där han kunde närstudera och provköra den nya Supramodellen. Att privatimportera en skulle dock bli krångligt.

Bertil och återförsäljaren i Malmö bedrev sedan lågintensiv ”lobbying” och för att göra en lång historia kort: under 1988 kom beskedet från Toyota att den nya generationen Supra, med internkod A70, skulle börja säljas i Sverige. Eftersom Sverige hade samma avgasregler som Schweiz hade dörren öppnats.

Till skillnad mot bilen som Bertil provkört på andra sidan sundet skulle de svenska bilarna dessutom få en starkare motor med turbo. I april 1989 hölls det stor motormässa i Malmö och där var nya Supra ett givet dragplåster i Toyotas monter.

Den 19 juni 1989 kunde så Bertil och Inger hämta ut sin nya Supra 3.0i Turbo hos återförsäljaren och där inleddes en kärlekssaga som alltså ännu inte på långa vägar är slut. Bertil sätter sig på huk och gnuggar bort några insekter på den främre stötfångaren.

– Jag ber om ursäkt att bilen inte är perfekt tvättad, säger Bertil.

Vi andra får anstränga oss för att hitta något som inte förefaller pedantiskt välskött, eller rent av fabriksnytt. Tiden verkar inte ha haft någon effekt alls på materialen. En titt i det välpackade motorrummet ger samma intryck – allt förefaller oanvänt. Men så är inte fallet.

Tvärtom har Bertil och Inger vågat använda sin bil både för inspirerade utflykter i grannskapet och långresor. Det är bara vardagsslit och saltade vintervägar den sluppit, eftersom det för det mesta funnits ännu en Toyota i vagnparken.

Fyra vuxna på långresa

Flera resor har gått till Ingers syster i Holland via Tyskland. Toyota Supra har visserligen ett litet baksäte, men det är en utpräglad tvåpersonersbil. Eller?

– Nej då, säger Bertil, Ingers föräldrar åkte med oss flera gånger på utlandsresorna. Då satt Inger och hennes mamma i baksätet. Vi fick stanna lite oftare längs Autobahn för att sträcka på benen, men det var ingen som klagade över komforten.

Även i denna nya Supra var det en sexcylindrig radmotor som gjorde tjänst, men denna gång med tre liters volym och som sagt turboladdning. Med 235 hästkrafter och manuell 5-växlad låda är det en rejält vass bil vars fartresurser inte behöver skämmas för sig ens på 2020-talet.

Med det sena 1980-talets mått mätt är Supra en ganska stor bil, 465 centimeter lång, men det hindrade inte att den faktiskt fick göra tjänst även i Toyotas rallyteam. Bland annat kördes modellen av de svenska VM-förarna Björn Waldegård, Lars-Erik Torph och Kenneth Eriksson.

Det var ändå snarare som en mycket lyckad kombination av sportbil och grand tourer denna generation Supra blev framgångsrik. Detta blir synnerligen tydligt när Toyota Sveriges utsände erbjuds en provtur i Bertils och Ingers klenod. Att köra någons privatbil är alltid lite nervöst, i synnerhet när den bara rullat 3 700 mil under 30 år. Men Bertil verkar lugn.

Det första intrycket är att man sitter en aning högre än i dagens sportbilar. Det kan nog vara en fördel under långa körpass. Dessutom är framstolarna härligt bekväma och den blå plyschklädseln bidrar till en ombonad atmosfär. Givetvis har Bertil satt antimakasser på båda nackskydden.

Nästa sak som slår en är mängden av utrustning som manifesteras i ett härligt utbud av knappar och reglage. Supra innehöll det mesta som Toyota kunde erbjuda vid tiden och det var långt innan funktioner doldes i menysystem och pekskärmar.

Ett massivt tryck i ryggslutet

Extra många manöverdon är det i Bertils bil eftersom han monterat en ny ljudanläggning där även cd-skivor kan spelas. Givetvis lät han originalstereon sitta kvar – den hör ju till bilen.

Medan kylvätska och motorolja hittar sin arbetstemperatur tar vi det lugnt och njuter av precisionen i både styrning och växellåda. Det finns en känsla av mekanisk precision i varje rörelse. När temperaturmätaren kommit i rätt läge uppmanar Bertil att vi ska växla ned och gasa lite hårdare.

Kombinationen av en ansenlig motorvolym och turboladdning ger att massivt tryck i ryggslutet när Supra skjuter fart. Upplevelsen säger snarare fyraliters V8 än treliters radsexa. Men så här silkeslent och vibrationsfritt går sällan åttacylindriga motorer – där har den raka sexan ett svårslaget trumfkort.

Dessutom låter den vackert utan att hemfalla till något pubertalt bröl, det här är alltigenom en sofistikerad körupplevelse.

Det är inte det minsta svårt att förstå varför Bertil och Inger valt att behålla bilen. Den har blivit en omistlig del av parets liv, ett njutningsmedel att återkomma till när andan faller på och med egenskaper som håller streck än i dag.

Den generation Supra som presenterades 1993 (internkod A80) lockade däremot aldrig till köp. Den såldes inte ny i Sverige, men har ändå nått kultstatus bland många svenska bilentusiaster. Bertil och Inger var alltför nöjda med sin Supra från 1989 och gjorde inga ansatser att byta. Istället uppgraderades vardagsbilen i form av nya Corolla och Auris med jämna mellanrum.

– Vi tycker om att ha en relativt ny vardagsbil, säger Bertil. Vår senaste Corolla Touring Sports hybrid köpte vi innan vi ens sett den i verkligheten.

Oemotståndlig frestelse: nya GR Supra

Dessutom engagerade sig Bertil under många år i Nordic Toyota Sportcar Club, där det blev mängder av roliga träffar och nya kontakter. Även körövningar med Active Driving i Toyotas regi har varit höjdpunkter.

Till slut dök ändå en ny frestelse upp som var svår att motstå: nya GR Supra. Så snart ryktena började gå om en ny Supra för några år sedan tog Bertil kontakt med Bengt Gustavsson vid Toyota Sydost i Ystad.

Faktum är Bertil en tid innan nya Supra kom på tal svärmade lite för att komplettera sin klassiska Supra med en modern italiensk sportvagn, närmare bestämt en Maserati Gran Turismo. Men när det stod klart att Toyota efter 17–18 års uppehåll skulle gjuta nytt liv i Suprakonceptet blåste de tankarna bort. Istället vinnlade sig Bertil med Bengt Gustavssons hjälp om att få vara en av dem som kunde reservera en ny Supra för tidig leverans.

Om sitt och Ingers liv med Toyota har Bertil skrivit och låtit trycka en enastående liten bok (se bildspelet här ovanför). Där finns historierna om de olika epokerna noggrant beskrivna och så här skaldar han om dagen då reservationen skulle ske:

”Tisdag 15 januari 2019. Dagen som jag väntat på är kommen och nu är pulsen till bristningsgräns och avgörandet sker klockan 09.00. Datorn är beredd för min knapptryckning för en av de 10 Toyota Supra. Måtte det gå vägen så min puls återställs till det normala …”

Passusen följs av en illustration med en glad smiley-gubbe och texten ”Lugn Bertil – en legendar är din!”

Sedan vidtog några månaders väntan på leverans, men det var tid som fylldes med både förväntan och ett spännande evenemang. I augusti bjöds nämligen Inger och Bertil in att deltaga i Toyota GR Supra Experience på racerbanan Ring Knutstorp. Där gavs möjlighet till avancerade körövningar med Toyota GT86 och även första tillfället att köra GR Supra.

Bertil beskriver lyriskt hur rolig och utvecklande dagen var, men frågan är om inte Inger hade ännu roligare. Hon körde också en del, men framför allt tillbringade hon nästan hela dagen i högerstolen med racerföraren Fredrik Ekblom. Hon har uppenbart inga tendenser till åksjuka …

I slutet av oktober 2019 var det äntligen dags för det nya kapitlet i historien om Thörncrantz och Toyota. Då levererades den silverfärgade GR Supra till Toyota Sydost i Ystad och månadens sista dag kördes den hem till Veberöd. Sedan dess har det inte hunnit bli så många mil, men bara vetskapen att den står i garaget redo för utflykter är värt mycket.

Redan samma kväll monterades de personliga registreringsskyltar som Bertil beställt: BTV. Det kan utläsas Bertil Thörncrantz Video, eftersom film- och fotoredigering är en stor hobby. Eller helt enkelt Bertil Thörncrantz Veberöd.

Och om sportvagnssäsongen 2021 blir lite mer tillåtande för resor och äventyr än sommaren 2020 lär vi få se inte bara en utan två silverfärgade Toyota Supra backa ut ur garaget i Veberöd och dra i sporrsträck längs landsvägarna.

Ett stycke rullande Toyotahistoria och en toppmodern spjutspets.