Att fotografera bilar är roligt och en kreativ hobby för många. Här delar en av Sveriges mest erfarna bilfotografer, Hans Christiansen, med sig av några tips medan han förevigar nya Toyota Mirai. Dessutom bjuder han på en bildkavalkad med många klassiska Toyota- och Lexusmodeller.
Det skulle kunna vara årets vackraste höstdag, men himlen är ljust stålgrå och skuggorna diffusa. Det är som om hösten står och tvekar. Ändå är det ingen brist på färger – grönskan i träden ackompanjeras av gyllengula löv som börjat täcka marken i slottsallén.
Faktum är att förhållandena egentligen är optimala för dagens uppdrag. Många bilfotografer skyr nämligen det hårda ljuset när solen står i zenit och kontrasterna blir skarpa. Dagsljus som silas genom moln har en förlåtande effekt, det slätar ut och förenklar.
– Jag ser inte strålande sol som ett problem, säger Hans Christiansen något oväntat. Det blir bättre och gladare bilder när solen skiner och jag plåtar helst i motljus.
Han tar några raska steg ut i lövdrivorna vid sidan av grusvägen. Kameran står kvar på sitt stativ, medan Hans botaniserar efter fler tänkbara fotovinklar. Kan det bli något spännande om man ställer sig bredvid vägen och fotograferar mellan träden? Kanske – vi provar!
En slottsallé med två grindstolpar bjuder många varianter för bilfotografering.
Att knata runt hör till, den första fotovinkeln är sällan den bästa.
Hans Christiansen är en av Sveriges mest erfarna bilfotografer, känd för ett personligt tilltal i sina bilder som ofta drar åt det poetiska hållet. Nu finjusterar han kamerastativet och testar olika utsnitt, kikar i sökaren och funderar.
– Bilen har en fantastisk färg, säger han. Samtidigt är lacken med sitt djup och sin lyster krävande att fånga på bild, den går från klarblå till nästan svart beroende på hur ljuset faller.
Kulören heter Force Blue och även om nya Toyota Mirai går att få i totalt sju färger är denna metallicblå nästan ett signum. Bland de bruna trädstammarna och gula löven lyser den som en safirsten.
Större sensor, fler möjligheter
Att fotografera bilar har varit en hobby för många bilentusiaster så länge det funnits bilar och kameror. Men de senaste 15 åren har mobilkamerorna gjort att intresset vuxit rejält, och inte bara i form av dokumenterande bilder tagna i all hast. Allt fler har upptäckt att bilfoto är en kul hobby och vill utvecklas för att skapa bilder med högre kvalitet.
Ett steg är att trots de allt proffsigare mobilkamerorna växla upp till en systemkamera. Med en sådan går det att byta objektiv för olika ändamål, bildsensorn är större och möjligheterna att manuellt påverka exponeringen mer generösa.
Det är därför vi följer med Hans Christiansen på uppdraget att föreviga bränslecellsbilen Toyota Mirai en dag i Sörmland. Har han möjligen några knep att delge oss?
Varför inte stå närmare fotoobjektet? Jo, därför att ett teleobjektiv ger önskvärd effekt på bilden.
Hans Christiansen har drivit egen biltidning och haft många fotouppdrag för bland annat Toyota.
Ett tips har han redan delat med sig av: att inte rädas solljuset mitt på dagen. Vänd det istället till en fördel. Men det gäller att hålla reda på låg- och högdagrar, det vill säga mörka och ljusa partier. Om bilens kaross delvis hamnar i skugga och delvis i fullt ljus förstärks fenomenet i kameran, vars sensor inte är lika skicklig som det mänskliga ögat på att jämna ut skillnaderna. En grundregel är därför att ha hela bilen i antingen skugga eller sol.
Det gäller även att hålla ordning på exponeringen så att inte kamerans mätare blir lurad. En sandstrand eller ett snötäckt landskap reflekterar mycket ljus, vilket exponeringsmätaren tolkar som att miljön är ljusare än den i själva verket är. Risken är då att bilden blir alldeles för mörk.
Kameran kan bli grundlurad
Omvänt kan en mörk omgivning, exempelvis en nyplöjd åker, lura kameran att göra bilden alldeles för ljus.
Hans dirigerar bilen till grindstolparna mitt i allén. Att ta med den kringvarande miljön, och inte bara ”skära loss” bilen ur omgivningen, är något han aktivt strävar efter. Det kan vara en grindstolpe, en husknut eller ett lövverk som blir en del av kompositionen.
En panorering där Hans Christiansen använt medellång slutartid och följt bilen med kameran. Ju snabbare bilen kör, desto kortare slutartid kan man använda. Öva för att hitta den bästa kombinationen.
Toyota Mirai, 2021.
Var inte rädd för att välja ett snävt utsnitt – men gör det med eftertanke. Här finns dessutom ett oväntat tillägg i form av den rosa skon som speglar sig i vattenpölen.
Toyota Starlet, 1980-tal.
Hårda kontraster kan göra fotograferandet svårt, men det går också att använda kreativt. Exponera efter högdagrarna och låt skuggorna vara som de är.
Toyota Aygo, 2010-tal.
En grå bil i grått väder låter inte så kul. Men vänd det till en fördel i form av ett stillsamt poetiskt tonläge. Kom ihåg att horisonter måste vara räta – eller mycket medvetet sneda.
Toyota 4Runner, 1990-tal.
– Min bakgrund som naturfotograf hjälper mig att se hela bilden, säger Hans Christiansen. Allt som ingår i bildrutan ska finnas där av ett medvetet skäl.
Som ung kombinerade Hans sina intressen för natur och fotografi, tillbringade många helger i skog och mark och byggde gömslen för att komma nära de vilda djuren. Det ledde bland annat till att han och en kompis närmast blev hovfotografer på Färöarna, med utställningar, mängder av vykort och flera fotoböcker som resultat under en tioårsperiod.
All fotografi handlar om att fånga ljuset. Men få bilfotografer utnyttjade det så kreativt som Hans Christiansen gjorde redan på 1980-talet. De flesta andra biltidningar prioriterade då att dokumentera bilarna tydligt och redovisande, medan Hans anlade ett närmast konstnärligt bildberättande.
Lekfullt skapande
Tillsammans med några vänner startade han i början av 1980-talet tidningen Bil & Mc. Från början en tabloid med billigt papper, men efter ett par år förvandlades den till ett exklusivt magasin med limbunden rygg och lackat omslag.
Framför allt var Bil & Mc, som på 1990-talet bytte namn till Bil & Co, lekfull. Den grafiska formen sprudlade av infall och överraskningar med färger och typograferingar som sprängde ramarna. Men det var ändå tydligt att bildspråket var det bärande elementet.
Var uppmärksam på detaljer som kan bidra till bilden. Och tillåt dig att ibland nästan "glömma" själva bilen …
Experimentera! Vad händer om bromsljusen får lysa på fasaden? Bilen är en Toyota Corolla från mitten av 1980-talet.
Bilarna ställdes ofta i miljöer med husfasader – gärna putsade i varma kulörer – eller bland träd, där grönskan satte färg och ramade in fotoobjektet. Många bilder är tajt beskurna så att de bara visar en del av bilens kaross, eller en antydan av interiören.
Kort sagt: ingen redovisningsplikt, utan enbart strävan att förmedla en känsla och en stämning.
Hans var uppenbarligen ofta ute med kameran vid soluppgång eller solnedgång. Då finns det mjuka släpljus som dels är jämnt, dels ger en lätt gyllene ton.
Fånga den blå timmen
– Allra helst ska man tajma den så kallade blå timmen, säger Hans. Det är stunden just innan solen går ned helt och ljuset är som allra vackrast.
Att måla med ljuset och färgerna är en konst som också kräver övning.
– Jag arbetar gärna med färgkonstraster om bilens kulör tillåter det, och strävar efter att få med både varma och kalla färger som ställs mot varandra. Det kan vara så enkelt som att ta en bild i den blå timmen, när himlen är blårosa, och tända bilens lyktor eller låta innerbelysningen tindra med sitt varma sken.
Ett stativ minskar risken för skakningsoskärpa, men uppmuntrar även till en lite mer stillsam och genomtänkt fotografering.
På 1980-talet var tonade objektivfilter populära. Som här där en Toyota Celica fått en mjukare inramning av varma toner.
Hans beskriver hur sökandet efter kontraster kan gå till, samt hur man ändå uppnår balans.
– Om jag plåtar i solsken får jag en kall sida av bilen, det vill säga skuggsidan, mot kameran, medan grönska, solstrimmor och andra detaljer kan vara varmt mjuka. Ibland händer det att jag lägger in lite blåaktiga högdagrar som kontrast till det varma ljuset när jag redigerar bilderna.
För att fotografera i begränsat ljus krävs ofta långa slutartider, och då gäller det att inte få skakningsoskärpa i bilderna. Ett sätt är använda stativ, vilket förutom stabilitet även uppmuntrar till en lite lugnare, mer eftertänksam metodik. (Många kameramärken har numera inbyggd stabilisering, antingen i kamerahuset eller i vissa objektiv.)
Diafilm ställde krav
Innan digitalkamerorna slog igenom krävdes ännu mer planering, tålamod och kunskap för att få önskat resultat. Hans använde sig på den tiden nästan uteslutande av positiv film (dia), eftersom den gav bättre detaljkvalitet och klarhet inför tidningstryck jämfört med negativ film (som man gör papperskopior av).
Diafilmen – där två klassiska varianter var Fujifilm Velvia (50 ISO) samt Kodak Kodachrome (64 ISO) – ställer stora krav på korrekt exponering. Det är lätt hänt att överexponera – att motivet blir för ljust – och därmed göra bilden obrukbar. Dessutom rymmer varje filmrulle maximalt 36 bilder.
– Det var många nervösa dagar när jag hade haft stora fotouppdrag utomlands innan man fick rullarna framkallade på hemmaplan och kunde se resultatet, säger Hans.
Bilens inredning förtjänar alltid att visas. Varför inte föreviga den i fart?
Första generationen Toyota Corolla 1968, fotograferad på 2000-talet.
Kontrasterande färger kan vara tacksamma. Men det omvända kan också ge fin effekt – att ställa den röda bilen framför ett rött fartyg till exempel.
Toyota Celica Supra, 1980-tal.
Vid så kallade medåkningsbilder sitter fotografen i en annan bil. Kräver mer resurser – två chaufförer inte minst – och måste utföras under kontrollerade former.
Toyota Crown Deluxe 1964, fotograferad på 2000-talet.
Hans Christiansen fick idén till en busskur som liknar tågstationen som förekommer i både tv-serien ”Tillbaka till Aidensfield” samt filmen ”Harry Potter och de vises sten”. Sedan låg det nära till hands att använda busskuren som fotobakgrund också.
Lexus LC 500 Convertible, 2021.
Den oron är numera eliminerad. Dessutom har dagens digitala kameror sensorer med extremt dynamiskt omfång, vilket gör dem förlåtande för exponeringstoleranser. Om man fotograferar i bildformatet RAW går väldigt mycket att ställa till rätta i datorn vid efterbehandlingen. En jpg-bild är mer begränsad, men även en sådan kan justeras ganska mycket beträffande exponering etc.
Ändå är det bäst att vara så noggrann man kan redan i fotoögonblicket. Hans har järnkoll på exponeringsinställningarna, men låter ändå kamerans automatik sköta en del av jobbet. Nästan alla systemkameror kan ställa slutartiden automatiskt utifrån den bländare som fotografen väljer, eller omvänt sköta bländarinställningen när fotografen vill kontrollera slutartiden.
Automatik förenklar och begränsar
Det finns dessutom helautomatiska lägen, så kallad programautomatik, där kameran sköter allt. Men då missar man chansen att påverka bildens grundläggande egenskaper. Exempelvis att skapa fartkänsla.
Hans instruerar föraren i Mirai att köra fram och tillbaka i allén, medan han själv knallar ut på den nyharvade åkern. (Man ska så klart aldrig beträda en åker där något växer.) På kameran har han monterat ett teleobjektiv och planen är att ta så kallade panoreringar.
Hans står en bit i från vägen och följer Mirai som kör fram och tillbaka i allén. Panorering kallas tekniken.
Stadsmiljöer kan vara kreativa för att skapa fartfyllda panoreringar. Här en Toyota IQ på 2010-talet.
Det innebär att man följer ett rörligt föremål med kameran. Genom att använda en relativt lång slutartid kan man med lite övning få bilen knivskarp, samtidigt som omgivningen får en påtaglig ”swoosh-effekt”.
Många bilfotografer väljer att låta bilen köra långsamt och istället skapa fartkänslan med extra lång slutartid. Hans arbetar på annat sätt.
– Om bilen kör lite snabbare kan jag använda kortare slutartider och ändå få rejäl fart i bilden, samtidigt som man minskar risken för ofrivillig rörelseoskärpa.
Att panorera kräver övning
Knepet är alltså att följa bilen med en lugn, jämn rörelse utan att att råka skaka eller vicka kameran i höjdled. Det kräver en del övning och praktik för att få till.
En grundläggande färdighet är att få skärpan på rätt ställe. I dag har nästan alla kameror autofokus, men det kan skilja en hel del i hur duktig automatiken är på att följa ett rörligt objekt. Om du vill ägna dig åt actionfotografering lönar det sig att läsa oberoende kameratester för att utröna vilka märken och modeller som har bäst autofokus. När du väl investerat i ett kamerahus och några objektiv blir det dyrt och krångligt att byta system, om du skulle upptäcka att exempelvis autofokusen inte motsvarar dina förväntningar.
För att frysa rörelse används kort slutartid. Toyota Land Cruiser 100 tar ett skutt i det tidiga 2000-talet.
Arrangerade bilder kan framhäva karaktären hos en bil. Här är det Toyota Yaris Verso, tidigt 2000-tal.
En skicklig fotograf kan åstadkomma skarpa panoreringar även med manuell fokusering – så var ju alla kameror funtade en gång i tiden – men att självvalt arbeta manuellt är något annat än att vrenskas med en dåligt fungerande autofokus.
För att ta bilder på en bil som kör rakt mot (eller bort från) kameran krävs också snabb autofokus. Då gäller dessutom att tänka annorlunda angående inställningen av slutartiden. Precis som en sportfotograf vid en hockeyrink gäller det då att välja kortast möjliga slutartid för att frysa ögonblicket.
Skärpedjupet en kreativ möjlighet
Om du däremot främst tänker ta bilder på stillastående bilar är inte autofokusens prestanda över huvud taget angelägen. Och viktigare än slutartiden blir bländaren, som påverkar bildens skärpedjup. Det är hur mycket hitom och bortom den punkt där skärpan (fokus) är inställd som upplevs skarp.
Exempelvis är det vanligt vid porträttfotografering att använda en bländare som ger kort skärpedjup, så att ansiktet (och i synnerhet ögonen!) blir knivskarpt medan bakgrunden är blurrig. Omvänt är landskapsbilder oftast tagna med bländare som ger stort skärpedjup.
Här har en rigg fäst vid bilen använts. På riggen hänger kameran och farten är mycket låg – men slutartiden lång. Sedan redigeras riggen bort i Photoshop.
Lexus RX, mitten av 2000-talet.
En inscannad diabild riskerar att bli lite grynig när den digitaliseras. Men stämningen går inte att snacka bort – lilatonat objektivfilter och sandstrand är alltid gångbart.
Toyota Corolla Touring 4WD, sent 1980-tal.
Vidvinkelobjektiv bör inte användas slentrianmässigt, men ger möjlighet att förstärka och understryka.
Lexus IS, sent 2010-tal.
Nostalgimiljöer är populära för bilfotografering och allra bäst gör de sig kanske som kontrast för en modern bil.
Toyota Celica GT4 Carlos Sainz Limited Edition, tidigt 1990-tal.
Detta är en användbar, kreativ möjlighet vid bilfotografering, för att exempelvis framhäva en detalj eller en del av karossen. Framför allt bör man vara medveten om bländarens påverkan, så att inte skärpedjupet blir alldeles för kort vid fel tillfälle. Om du vill visa hela inredningen är det tråkigt om endast ena nackskyddet ser skarpt ut, medan resten av interiören är i oskärpa.
Hans dirigerar Mirai till olika positioner i den vackra allén och testar alternativa utsnitt för att framhäva bilens design och karaktär.
– Man måste ge akt på att hitta rätt vinkel. Det kan räcka med några grader hit eller dit för att bilen och därmed bilden ska bli harmonisk.
Testa högt, lågt, framåt och bakåt
Att vara rörlig och prova både låga och höga kameravinklar är en nyckel till att få bättre bilder. Det är sällan som den första positionen man intar är den bästa.
Hans Christiansens arbete med Bil & Mc ledde bland annat till att han fick i uppdrag att göra Toyotas kundtidning, Collage, under en rad år. Där fick bildskapandet blomstra precis lika mycket som i hans egen tidning. Senare har han även bidragit med både grafisk form och bilder till jubileumsböckerna om Toyotas 40 samt sedermera 50 första år i Sverige.
Med en drönare kan man se det lite grann från ovan, och det går även att ta häftiga filmsekvenser. Toyota Mirai, 2021.
Gyllene ljus, gyllene husvägg och en gyllene Toyota Yaris från tidigt 2000-tal.
Numera har Hans nått pensionsåldern, men hans yrkesskicklighet fortsätter att vara efterfrågad. Han har skrivit flera böcker i ämnen långt utanför bilvärlden och han har varit drivande för att skapa en busskur inspirerad av tågstationen som förekommer i bland annat ”Harry Potter och de vises sten”. (Se bilden med Lexus LC 500 Convertible.)
Tidigare i höstas bidrog han med Toyota Swedens bidrag till Lexus tävling om att göra en ”travel poster” med nostalgiskt tema. Det blev ingen vinst denna gång, men det lägger knappast sordin på hans skaparlust och fortsatta utveckling.
Innan vi skiljs åt plockar Hans fram en drönare som han skickar upp ovanför Mirai för dagens sista bild.
– Det här ger helt nya möjligheter att ta spännande bilder, säger han och berättar lyriskt om drönarens kapacitet.
Men drönarfotografering – det är en helt annan historia. [sverige.toyota]
Alla bilder i reportaget är tagna av Hans Christiansen, utom dokumentärbilderna från fotodagen i Södermanland som redaktören för sverige.toyota har tagit.
© Hans Christiansen (2021).
Konkreta fototips för bättre bilbilder
Slutartid, bländare, ISO-tal och olika objektiv för olika ändamål
- Lär dig grunderna för hur bländare och slutartid påverkar bilden. Förenklat styr bländaren skärpedjupet – hur mycket i bildens djupled som upplevs skarpt – och slutartiden kan användas för att skapa fartkänsla eller frysa ett ögonblick.
- Tillsammans med ISO-talet (bildsensorns ljuskänslighet) styr bländaren och slutartiden exponeringen, det vill säga hur ljus eller mörk bilden blir. Det brukar kallas exponeringstriangeln och att sätta sig in i den principen gör det enklare att få bilder som blir som man vill ha dem.
- För bilfotografering gäller samma regler för ljus och komposition som för alla andra bilder. Att kolla på några YouTubeklipp eller läsa artiklar som exempelvis förklarar klassisk komposition (gyllene snittet etc.) kan ge god vägledning.
- Bilfotografering kan likna både porträttfoto och landskapsbilder. För att avbilda en detalj på bilen kan man tänka att det är ett ansikte som ska skildras och det gäller att hitta rätt vinkel, rätt ljus och rätt utsnitt. När hela bilen ska fotograferas kan man tänka mer som vid landskapsfotografering – att hitta linjerna, ljuset och skuggorna som ger en harmonisk helhet.
- Genom att sätta sig in i klassiska regler för bildskapande och komposition blir det möjligt att medvetet bryta mot reglerna. Exempelvis att luta kameran så att horisonten pekar uppåt eller nedåt i bildens riktning (vänster-höger). Men undvik att luta kameran oavsiktligt – en horisont som bara ser skev ut gör ingen glad.
- Om du inte har en kompis som har lust att köra 48 gånger fram och tillbaka framför din kamera kan du ställa dig vid en lagom trafikerad väg (kanske en 60- eller 70-sträcka). Där kan du öva dig att ta panoreringar. Testa olika kombinationer av slutartid och bländare för att se hur resultatet blir. Ju längre slutartid, desto mer fartkänsla men samtidigt även större risk för skakningsoskärpa.
- Vid panorering kan slutartider i spannet 1/40–1/100 sekund vara gångbara, men det gäller som alltid att experimentera och hitta sin egen gångbara formel.
- Vidvinkelobjektiv kan vara frestande att använda. Men bilder där fotografen krupit upp nära bilen med ett vidvinkligt objektiv riskerar att bli mer konstiga än konstnärliga. Ingen regel utan undantag, men använd vidvinkelobjektivet sparsamt och med stor medvetenhet för att åstadkomma en specifik effekt.
- En generell slutsats är att bilar ofta blir bra på bild när man använder teleobjektiv. Ett sådant trycker ihop motivet en smula,
- Tänk hela bilden – inte bara bilen i bilden. Alltifrån det grundläggande att inte en stolpe sticker upp bakom bilen (som vore den en antenn ur taket) till att medvetet komponera med linjer, ljus och skuggor.
- Hans Christiansen berättar att han tidigare ofta hade ett polarisationsfilter monterat på kameraobjektivet. ”Polfiltret” dämpar reflexer och ger ett mer mättat ljus. Det är fortfarande användbart, men i dag går samma effekt att uppnå i efterbehandlingen.
- Titta på proffsens bilbilder, analysera och kopiera deras knep.
- Titta även på alla andra slags bilder. Hans Christiansen började som naturfotograf och menar att principerna för landskapsfotografering är desamma som för att skapa en bra bilbild.
- För att lära dig mer om både fotografering och efterbehandling i datorprogram finns mängder av kurser på internet. Alltifrån enkla tips på YouTube till genomarbetade och mycket professionella kurser som det kostar att ta del av – det kan det vara värt.
Lycka till med bildskapandet hälsar Hans Christiansen och redaktionen för sverige.toyota!
